Bookie

En blogg för bokberoende

Idag…

22 november, 2012 Kl.14:25 Studentlivet

Idag känner jag mig väldigt splittrad – jag kan komma på tusen saker att skriva i det här blogginlägget men inget som är bättre än något annat – det finns så att säga ingenting som ligger och trycker. Förmodligen hör det till sammanhanget att jag känner mig väldigt rationell och framåt idag – varken inåtvänd eller utåtvänd utan mittemellan. Upplagd för skrivande, tror jag.

 

Jag jobbar hårt med det vetenskapliga skrivandet, bort ifrån ett skönlitterärt språk som valt mig istället för tvärtom. Det är ett frö som har grott under lång tid, utan min medvetenhet om vart det skulle leda mig. En upptäcktsresa har det varit, där jag fått syn på språket, men det har hindrat mig i studierna. Ett minne från ”upptäcktsresan”:  Jag är ungefär 7 år och ska gå något slags tipspromenad anordnad av skolan, men vad handlar frågorna om? Jag får det inte klart för mig. Blod? För att göra det meningsfullt ändå, så associerar jag fritt. Jag tycker att det är en konstig tipspromenad, hur kan mina subjektiva associationer kategoriseras i rätt och fel? Blod: Morfar (för att han svimmar när han ser blod). Det är roligt, men alla mina svar är fel och jag vet fortfarande inte vad det egentligen gick ut på.

 

Slutligen: det här är den mest oprecisa text jag någonsin tillåtit mig att skriva här på bloggen, och överhuvudtaget var det länge sedan. Det betyder att jag gör framsteg i det vetenskapliga skrivandet. Men jag känner mig överkvalificerad. Jag vill att skrivandet ska öppna upp för mer tänkande, men istället känner jag som jag brukar känna efter att ha talat med en läkare. (Oj. Det där var en liknelse som jag gillade, nu har jag svårt att skriva en icke-skönlitterärt hållen fortsättning. Hur gör jag nu? Å ena sidan spåret med tänkandet, å den andra bilden av läkaren. Vilket väljer jag? Tankarna delar sig så fint, men förrädiskt, i mitt huvud.) Om man då jämför, så efter att ha skrivit en text i vetenskapligt syfte men misslyckats, så innebär det att jag har fått tänka väldigt hårt under skrivakten, men att texten inte alls lockar till det. (Jag väljer att komprimera texten när tankarna delar sig.) Rent skönlitterärt skrivande kan jag inte uttala mig om, eftersom jag aldrig försökt ta det till sin fulla potential. (Hur gick det? Jo, tankarna slutade dela sig. Istället kände jag att jag inte längre visste för vem jag skrev. Vad är ämnesbegränsningen och uppnår texten sitt syfte utifrån den? Nu börjar det bli riktigt krångligt, nu krävs det att jag ser över mina begreppsdefinitioner.)

 

Kommentera

Kommentera