Bookie

En blogg för bokberoende

Surrealism

18 augusti, 2012 Kl.17:03 Litteraturen

Ett litet fält med torrt ogräs och tistlar som vimlar av otydliga skepnader, till hälften människor, till hälften getter. Långa svansar släpar efter dem och de rör sig aggressivt hit och dit. De har små spetsiga skägg, gråa som kautschuk. En hemlig, personlig synd styr deras steg och tvingar dem som på trots till ständig illvilja. En har svept en trasig flanellskjorta om kroppen, en annan klagar entonigt när hans skägg fastnar i de styva grässtråna. De rör sig omkring mig, omringar mig, den gamla synden skärper deras blick till grymhet, de frasar fram genom fältet i långsamma cirklar och sträcker sina skrämmande ansikten uppåt. Hjälp!

 

En epifani av James Joyce, ur ”Epifanier” (s. 20).

 

Kommentera

Det gudomliga

10 augusti, 2012 Kl.16:01 Litteraturen

Armars och rösters trollkraft – vägarnas vita armar, deras löfte om varma omfamningar, och de stora skeppens svarta armar som syns i silhuett mot månen, deras berättelser om främmande länder. De sträcks ut för att säga: Vi är ensamma – kom. Och rösterna säger med dem: Vi är ditt folk. Och luften är fylld av deras närvaro; de kallar mig, deras frände som gör sig redo att resa, som lyfter deras jublande och fruktansvärda ungdoms vingar.

 

En epifani av James Joyce, ur ”Epifanier” (s. 44).

 

Kommentera

Surrealism

31 juli, 2012 Kl.14:16 Litteraturen

En vit dimma faller i långsamma sjok. Stigen leder mig ned till en dunkel göl. Något rör sig i vattnet, det är en arktisk best med tjock gul päls. Jag stöter till med käppen och när han reser sig ur vattnet ser jag att hans rygg sluttar bakåt och att han rör sig mycket trögt. Jag är inte rädd utan driver honom framför mig med ideliga stötar av käppen. Han lyfter tassarna tungt och muttrar ord på ett språk jag inte förstår.

 

En surrealistisk epifani, ungefär menande ”gudomlig uppenbarelse”, av James Joyce (”Epifanier”, s. 30).

 

Kommentera

Epifani

11 juli, 2012 Kl.14:05 Litteraturen

Det är dags att gå nu – frukosten väntar. Jag skall bara be en bön till… Jag är hungrig; ändå skulle jag vilja stanna här i detta tysta kapell där mässan pågått så stilla… Var hälsad, du himmelens drottning, barmhärtighetens moder, du vårt liv, vår salighet och vårt hopp! I morgon och alla dagar därefter hoppas jag kunna bringa Dig någon dygdig handling till offergåva för jag vet att Du kommer att vara nöjd med mig om jag gör det. Och nu, farväl för den här gången… O, det vackra solskenet i allén och o, solskenet i mitt hjärta!

 

Detta var en epifani av James Joyce (”Epifanier”, s. 21).

 

Kommentera

Om du vill läsa Ulysses

6 april, 2012 Kl.11:32 Intervjuerna

Är det någon av er som i mitt förra inlägg lyssnade till uppläsningen av Ulysses (svensk titel är Odysseus och ni kanske har hört om den nya översättningen som givits ut) som fick lust att ge er i kast med boken? För den sakens skull gick frågan vad som då är intressant att veta, till litteraturvetaren Peter Degerman vid Mittuniversitetet. Svaret var så här:

 

Det är förstås intressant att veta att Joyce inte bara utgick från Homeros epos när han skrev sin roman, utan att han också föresatte sig att använda en mängd olika stilar och tekniker, och att han anspelar på flera andra kända författare, t ex Milton. Det är en fördel att veta något om den irländska bakgrunden, att det utspelar sig under en dag, etc. . Men det är också bra att inte veta för mycket innan man ska läsa. Det finns väl knappast någon roman som i lika hög grad gett upphov till manualer om hur man ska läsa som Ulysses. Man bör nog undvika alltför många paralleller till Homeros förlaga, och i stället bara försöka plumsa ut i prosan – och kan det finnas en poäng med att vara beredd på lite motstånd i början. I synnerhet tredje kapitlet får man nog ta sig igenom med tillförsikt. Roligare blir det sedan, i fjärde kapitlet, när man får krypa in i Leopold Blooms medvetande.

 

Odysseus är namnet på huvudkaraktären i Homeros klassiska epos och har alltså blivit en boktitel i Joyce’s tappning.  Homeros epos heter Odysséen respektive Iliaden.

Kommentera

Att fånga och bli fångad

4 april, 2012 Kl.15:41 Studentlivet

Jag tänker på något först, sedan skriver jag. I denna blogg går det till så att jag går tillbaka till vad jag tänkte: jag går på jakt. När jag drömmer mardrömmar brukar de oftast inkludera farliga djur som jag måste fly ifrån. Inför skrivandet ska jag lokalisera det tänkta, ta ett tangentbord, och försöka fånga det. Uppgiften är att visa läsaren att jag verkligen fångar det själv, att jag inte hittat det på marken. Jag är rädd för verkliga djur också, inte bara drömdjuren.

 

När jag sitter med mina bokstäver får jag känslan av att jag kan skriva det jag tänker – men som jag läst någonstans kan vi inte göra två saker samtidigt fastän vi tror att vi gör det. Jag känner nedskrivandet som något systematiskt, och det stämmer nog att så är: som små maskiner är vi – eller rättare sagt vår kropp. Medvetandet kör fler race än så, om vi är smartare än självgående gräsklippare kan vi anta det (Kommer ni ihåg hur Fredrik Wikingsson i sista avsnittet av ”Får vi följa med?” sa att han var orolig för att den självgående gräsklipparen skulle missa något?).

 

I verkligheten är det således jag som fångar djuren, de vill som jag inte heller fångas. Tyvärr är det inga verkliga djur utan liksom i drömmen är de en del av mig själv, så återigen är det jag själv som ska infångas och jag som får utstå rädslan. I drömmarna finns det inte något ”efter infångandet”. Det gör det inte i verkligheten heller. Texten är återfödelsen och infångandet innebär att jag dör.

 

Min önskedröm är att sitta på axeln på djuret som ska fånga. Men då vill jag inte vara den som ska fångas. Är det drömmen/ambitionen James Joyce realiserar i sin typiska stil liknad vid medvetandeström? Molly Bloom skriver inte nej, men ändå?

 

 

Känner ni igen er i detta? Eller hur gör ni?

 

2 kommentarer