Bookie

En blogg för bokberoende

Bottenspråket

1 juli, 2012 Kl.16:08 Litteraturen

Johanna Ekströms språk tycks ha en tydlig botten. Enkla meningar med många ord. Underbyggda bakgrundshistorier till orden, vilka härleds ur yttre situationer ur minnet. Ekström har en demokratisk syn. När hon analyserar sitt barns språk blir det ett intressant och viktigt ställningstagande:

 

Min dotter vaknar, men innan hon har öppnat ögonen sträcker hon ut sin arm och pekar i en vid halvcirkel. Det är passarens rörelse när den ringar in sitt område. Det är som om hon säger: »Allt detta, vad det än är, vill jag något med. Sätt ord på det åt mig. Nu!« Sedan öppnar hon ögonen och ler. (”Om man håller sig i solen”, s. 276)

 

För henne är spöke något som betyder mer än vita fantomer i sagoböckerna. Spöke är allt det som är oförklarligt och i avsaknad av tredimensionalitet. En garderobsdörr på glänt får henne att säga spuke. Ett ljud från gatan eller fotsteg från ovanvåningen är också tecken på spuke. En dallrande solkatt på kylskåpsdörren, något som hastigt rör sig strax utanför hennes synfält: spuke. Hennes spökbegrepp finns där i väntan på att hon själv kan skapa sig en idé om baksidan och uppkomsten. Spöket fogar samman tid och rum i väntan på att världen blir till kropp. (s. 295)

 

Kommentera

Mörkrets berättare eller Kritik av kritiken

29 juni, 2012 Kl.8:00 Litteraturen

Ibland känns allt man yttrar förljuget, man vill i språket se något uppenbara sig men allt ter sig livlöst. Man föraktar språket som bubblor för medvetandet, som lustgas. Man vill inte leda sig någonvart. Medvetandet är för trångt för språket. Man tar del av en värld som till sist inte ger några återspeglingar längre. Uppslukad. På det mörka landet sätter jag mig och berättar för ingen.

 

Johanna Ekström förhåller sig som sagt till sina föräldrar, men vad mer exakt? Det är ett intressant faktum att det för Johanna Ekström obehagsfyllda förs vidare av hennes bror: ”En fotonovell om anständighet, stil och hyfs”. Detta ger underlag för att fundera vidare kring vad Johanna Ekström upplevt, kanske i termer av det privilegierade livet, överklassen. Recensenterna har varit upptagna med att hävda att Johanna Ekström inte kritiserar sin överklasställning, men bokens egentliga kritik förmörkas av detta. Det lyfter fram fördomar som vi kan mobilisera oss mot, fördomar eftersom de inte är övertygande för oss andra som inte delar samma världsbild. Vad är denna oförstående kritik uttryck för? Den uttrycker massor av kunnighet men ingen kunskap.

 

Kommentera

Om man håller sig i solen

27 juni, 2012 Kl.14:33 Litteraturen

Johanna Ekström skriver just så som jag tänkt mig, icke-dömande. Hon jobbar med sina barndomsminnen på ett fantastiskt klargörande sätt. Är detta självständighet gentemot sina föräldrar eller vad?

 

Det finns knep för att komma ihåg. Jag lär mig knepen men lägger sedan till ett »inte« eller ett »fast tvärtom«. Höger är handen som man hälsar med. Hjärtat sitter till vänster. Fast tvärt om? Nej, inte tvärt om, men är vänster alltid väster? Stora visaren är ju mindre än den långa visaren. Om jag heter aj på engelska säger man då jag i England när man har gjort sig illa? Mamma ska hämta mig och inte stå bredvid papperskorgen utan i papperskorgen. I är alltid i. Men bredvid kan vara långt borta, så som länder kan ligga bredvid varandra och ändå vara åtskilda av oceaner. (”Om man håller sig i solen”, s. 40)

 

Men anade de ingenting av vad som hände när de inte såg? Litade de så blint, med sådant förtroende, på mig och mina ord? Kunde de inte uttolka något annat i mitt kroppsspråk, i mina handlingar? Var jag redan då en förslagen skådespelare? Min publik genomskådade mig uppenbarligen inte. (s. 38)

 

Kommentera

Medias navelskåderi neutraliserat av Johanna Ekström

26 april, 2012 Kl.9:02 Intervjuerna

Sedan igår är Johanna Ekström för mig vetenskapen personifierad. För en gångs skull visar intervjuobjektet inget motstånd mot intervjuarens dragning mot sin egen ”sandlåda”. För en gångs skull neutraliseras medias navelskåderi. Jag tycker att det är mycket lustigt.

 

Här kan ni se, 04.00-, hur den intellektuella Johanna Ekström intervjuas av Babels Jessika Gedin apropå hur hon ”gör upp med sin barndom i ett högpresterande hem i boken Om man håller sig i solen”.

 

Varför just Johanna Ekström? Min förklaring är att hon förenar två egenskaper: 1) tala med ett högintellektuellt språk, 2) vara jämngammal med intervjuaren.

 

Fredrik Wikingsson har för mig varit vetenskapen personifierad men personifierar sedan mitt misslyckande bara media. Wikingsson har aldrig förnekat att media har en sandlåda, tvärtom har han uppmärksammat det.

 

Här kan ni se, särskilt 14.40-16.10, hur Wikingsson konfunderar sin intervjuare Alex Schulman med att påtala just att media har en  sandlåda.

 

Kommentera