Bookie

En blogg för bokberoende

”Har du någon enklare text av Anders Johansson än den här?”

9 oktober, 2012 Kl.13:12 Litteraturen

Min storebror skriver mycket bättre än mig:

 

En tidig och inflytelserik tänkare i den västerländska idétraditionen, Aristoteles, mätte ut avståndet till det ickemänskliga utifrån förmågan att kommunicera; talet skilde människa från djur vilket också la grunden för moralen, möjligheten att skilja gott från ont, rätt från fel. Det var dock en gräns som visat sig vara avsevärt mindre absolut än vad Aristoteles tänkte sig. Att förstå eller att inte förstå kan, som litteraturvetaren Anders Johansson i posthumanistisk anda påpekat, också vara en aktiv handling. Ett sätt att reglera gränserna i en gemenskap, en vägran att förstå som utesluter och bekräftar en maktrelation: det vill säga den omvända ordningen mot vad Aristoteles hävdade.

 

Ett parallellfall kan noteras i mänsklighetens inter-temporala förhållande till sig självt, det vill säga i hur man relaterar till människor i det förflutna. I sin berömda bok ”The Past is a Foreign Country” beskriver David Lowenthal hur en relativt dramatisk förändring ägt rum på detta område. Fram till det sena 1700-talet gjordes ingen skarp åtskillnad mellan nutiden och det förflutna. Det förflutnas invånare antogs vara mer eller mindre som nutidens, ”motiverade av samma passioner och fördomar”, det fanns således inget ifrågasättande av möjligheten till förståelse. Tvärtom har det varit vanligt att använda exempel och episoder från historien som en källa till normativa slutsatser med bäring på samtiden. Under 1800-talet vann ett nytt förhållningssätt mark i Europa; det förflutna började förmedlas som något avlägset, avklippt från den egna samtiden – ett främmande land. Detta sammanhängde med att ”historierna” började användas på ett annorlunda sätt. Istället för jämförande kvaliteter kom potentialen att bekräfta och förhärliga nutiden att bestämma deras värde. (Tore Andersson, doktorand i teknikhistoria vid Luleå Tekniska Universitet)

 

3 kommentarer

Om ögon och händer

7 oktober, 2012 Kl.16:35 Litteraturen

Apropå Agnetas inlägg om vikten av rätt studieteknik… Jag tycker att jag enbart av själva läsningen av en text får grepp om vad texten ifråga handlar om, utan att jag gör några anteckningar. I regel – Derrida utgör ett märkligt, pregnant undantag. Jag tror att det beror på själva sättet han skriver på; det har sagts att han är lika delar poet och filosof. För mig är han svår att sammanfatta. Det är lite samma slags motstånd som när jag för något år sedan läste (delar av) Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och James Joyces ”Odysseus”, vilka delar modernismens kännetecken av formexperiment och antinaturalism: ett motstånd som gör mig glad.

 

 

Kommentera

Mannen och icke-kvinnan

3 oktober, 2012 Kl.15:15 Litteraturen

På mitt senaste seminarium om litteraturvetenskaplig teori kom vi via omvägar in på Hegels herre/slav-dialektik. Vi kom på att den hänger samman med feminismens frågeställningar. I den text av S Felman som vi diskuterade, ”Kvinnor och vansinne: det kritiska felslutet”, ställer Felman den svåra frågan om hur man etablerar en diskurs som inte diskriminerar på förnuftets vägnar: ”Hur skall hon undvika både att tala som en vansinnig och att tala som en icke-vansinnig.” Felman använder Balzacs novell ”Adieu” som teoretiskt exempel på hur mannen är terapeuten och kvinnan den vansinniga. Vansinne står i det här sammanhanget för kvinnan som icke-kvinna – en kvinna som inte bekräftar mannens identitet.

 

 

Kommentera

Proust

27 september, 2012 Kl.22:36 Litteraturen

En grupp personer turades om att läsa Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, närmre 3000 sidor sammanlagt, och sände ut det via webbkamera från fåtöljer, tåg etcetera, under en knapp vecka utan uppehåll. Själv ser jag fram emot att läsa Gérard Genettes undersökning av samma verk; ”Narrative Discourse: An Essay in Method”, som tydligen ska vara något annat än den torra ”Epikanalys” som många svenska litteraturstudenter läser på A-kursen.

 

Kommentera

En bit vacker litteraturteori

21 september, 2012 Kl.22:53 Litteraturen

Litteraturteori kan vara något vackert:

 

De förnämligaste lyriska verken är därför de, i vilka subjektet, utan någon ämnesrest, tonar i språket, tills språket självt kan höras. Självglömskan hos det subjekt, som överlämnar sig som något objektivt till språket, och omedelbarheten och ovillkorligheten i dess uttryck är samma sak: nämligen språkets förmedling av lyrik och samhälle i det innersta. Därför visar sig lyriken ha den största samhälleliga pålitligheten; när den inte talar med samhällets ord, när den inte meddelar något, utan där det subjekt, som lyckas med uttrycket, kommer i jämvikt med språket, den som språket vill nå fram till. (Theodor Adorno; Om lyrik och samhälle)

 

Adorno har publicerat en bok om skiljetecknet.

 

Kommentera