Bookie

En blogg för bokberoende

Min fråga till Daniel Jacobson, Mittuniversitetet

2 oktober, 2012 Kl.7:57 Intervjuerna
Han, hon eller hen – vad är det som är så provocerande med ordet hen?
 
Jag lät Daniel Jacobson, adjunkt i svenska språk på Mittuniversitetet svara på denna , inte alltför enkla fråga…

Vad det är som föranleder uppståndelse kring hen går alltid att spekulera i. Själv föreställer jag mig att det beror på att den feministiska rörelsen är den som främst har förespråkat ett nytt könsneutralt tredje personens pronomen animatum singularis subjektsform (som den fullständiga beskrivningen lyder). För vissa har detta varit problematiskt, att det är just språkfeministerna som pläderar för nyordet. Det har också lett till en del missuppfattningar och det förefaller ha blivit ett rött skynke för många (se vidare nedan). Samtidigt har språkvården i övrigt även sett med mer skepsis på lanserandet av en ny ordform. Det beror på den vetskap som finns i språkvårdskretsar om svårigheten att introducera ett nytt ord i det allmänna ordförrådet, ett ord vilket är så pass frekvent använt och så centralt i ordförrådet som ett personligt pronomen är.

Utöver att hen-förespråkandet drivs från feministiskt håll så bör också tilläggas att det inte råder en enhetlig syn från detta håll heller. Jag vill påstå att det bland språkfeminister finns åtminstone två falanger; en mer moderat och en mer radikal variant. De mer moderata vill se hen som ett komplement till hon och han medan de mer radikala vill att hen helt ska ersätta hon och han.

Nu tänkte jag också komma till min egen syn på hen. Jag ser ett stort värde i ett sådant könsneutralt pronomen och det består i två saker; dels att vi får ett jämställt pronomen, dels att ett par funktioner i språket uppfylls. Det är nämligen så att vi i svenskan med våra pronomina hon och han får problem när vi ska åstadkomma en generell syftning och även svårare för att undertrycka information. För att visa vad jag menar med dessa funktionsvinster redogör jag för tre bruksområden här under:

I)                    Utpekande – ett behov vi kan tänkas ha är att med tredje personens pronomen referera till en bestämd person: ”Mona Sahlin var tidigare partiledare. Hon ledde socialdemokraterna”.  Vidare så kan vi också med hjälp av dessa hon och han på ett kort och effektivt sätt i något sammanhang bestämma vem vi talar om: ”- Vem av dem är det som du känner (hon eller han)?”, ”– Det är han”. På finska skulle svaret kunna bli lite mer omfattande eftersom det språket enbart har sitt neutrala hän som tredje persons pronomen: ”Det är hän…” vilket skulle åtföljas av en kompletterande beskrivning. Svenskans hon och han fyller alltså redan den här funktionen.

II)                  Generell syftningnär vi vill skriva om en person vars könstillhörighet är okänd. Det ges då alltså en möjlighet att kort och effektivt kunna göra allmänna formuleringar genom ett nytt pronomen: ”Ifall gästen önskar röka hänvisas hen till rökrutan vid norra flygeln”. Hen skulle då ersätta han/hon, hon/han, denna/denne, denne/denna, (det långa) vederbörande o.s.v. Detta skulle kunna ses som en vinst. Dessutom kan inte konstruktioner av typen hon/han eller denne/denna komma ifråga i den tredje funktionen (den att undertrycka information).

III)                Undertryckare av information – när vi vill skriva om en person vars könstillhörighet är irrelevant. Om könstillhörigheten är ovidkommande kan vi med hjälp av ett neutralt pronomen dölja detta. Här följer ett exempel:

Tjänsteman förskingrade två miljoner (mer…)

23 kommentarer

Min fråga till Ulrika Lif

20 september, 2012 Kl.8:09 Intervjuerna

Ulrika här tillsammans med sina kollegor på institutionen

 

Att fråga en lärare på Mittuniversitetet en spännande och annorlunda fråga, fortsätter idag med Ulrika Lif. Ulrika är universitetsadjunkt i litteraturvetenskap och leder kurser i Kreativt skrivande, Barn- och Ungdomslitteratur samt Litteraturvetenskap A.

 

Min fråga till Ulrika:

Vilken barnbokshjälte/hjältinna skulle du vilja vara för en dag och vad för slags storverk skulle du passa på att uträtta?

Hej,

Jag ser att jag skulle behöva två dagar för att uträtta storverket!

Så här:

Den första dagen är jag Rakel i Lygia Bojunga Nunes kortroman Den gula väskan. Med pennan i hand genomgår hon, i gränslandet mellan den reella världen och den magiskt fantastiska värld hon bär inom sig, en kraftfull omvandling – från att vara förtryckt till att erfara självständighet och värdighet. Den fredligt subversiva kraft som andas i denna flickgestalt sprider jag denna dag till största möjliga antal barn, som lever under dysfunktionella omständigheter.

Den andra dagen träder jag in i vänskapen mellan Billa och Meliga i Meschack Asares Fredens trummor. I kamratskapens och de magiska trumslagens kraftfält sprider jag fred och tolerans för allt vad tygen håller.

Det vore något, det.

 

På återhörande!  Agneta

 

 

Kommentera

Min fråga till: Peter Degerman

12 september, 2012 Kl.8:21 Intervjuerna

I serien fråga en lärare har turen kommit till Peter Degerman på Mittuniversitetet i Härnösand. Peter är adjunkt i litteraturvetenskap och undervisar i litteraturvetenskap och ämnesdidaktik.

Peter Degerman

Min fråga:

Om du skulle få vara programledare för programmet Babel för en kväll, vilka nu levande eller döda författare skulle du bjuda in för en intervju? vad skulle du fråga dem om?

 

Hade jag möjligheten att som programledare i ett litterärt program bjuda in så väl levande som döda författare skulle jag självklart koncentrera mig på de döda, som annars är beroende av sentida uttolkare för att göra sina röster hörda i dagens mediala brus. Det vore också intressant att kunna diskutera med författare från skilda epoker för att se vad som kan komma fram om de rent tidsbundna aspekterna av deras tänkande, något som vi, i vår tid, kanske inte rätt kan uppfatta. Jag skulle kunna tänka mig två program, där det ena var filosofiskt inriktad. Tänk att få sitta i en soffa och diskutera sanningsbegreppet tillsammans med Platon, Hegel, Nietzsche och Foucault.

Annars skulle det också vara väldigt intressant att föra ett samtal om mindre anspråksfulla ämnen, varför inte till exempel prata om författarollen i offentligheten med Charlotte Bronte, Edith Södergran och Percy Bysshe Shelley?

På återhörande!  Agneta

 
2 kommentarer

Min fråga till: Eva Söderberg

 

Jag har vid flera tillfällen genom åren haft Eva Söderberg som lärare i olika litteraturkurser. Bland de första kurserna var barn- och ungdomslitteratur uppdelat i fyra delkurser. De följdes av en sommarkurs där vi läste deckare och spänning för barn och ungdomar och i kreativt skrivande A var hon en av flera ansvariga lärare.

 Universitetslektor i Litteraturvetenskap med ett stort antal publikationer, böcker och forskning samt olika projekt bland andra   Flickan i fiktionen. Läs mer:  http://bit.ly/JhDqKk

 

 

Min fråga till dig, Eva!

Barn- och ungdomslitteratur ligger dig varmt om hjärtat och dina kurser har alltid varit fantastiskt intressanta och roliga och nu vill jag veta…

Vilken av alla barnboksfigurer som finns, skulle du vilja vara? Någon stark och modig Pippi eller kanske en rädd liten Pelle kanin? Motivera varför du valt just denna figur och tala gärna om vad du skulle passa på att göra i denna skepnad!

 

Oj, vilken svår fråga! Som lärare och forskare i litteraturvetenskap med barnlitteraturinriktning är jag väl redan ett slags barnboksfigur… Det är något som jag trivs med och som jag absolut inte vill välja bort. Men om jag nu skulle få möjlighet att vara någon av alla fiktiva barnboksfigurer… Hur skulle jag välja då…?             

 

 Kanske skulle jag börja med att låna Snusmumrikens hatt och vandra runt lite. Jag skulle sätta upp mitt tält i Mumindalen och slå mig ner och tänka ut något riktigt bra, samtidigt som jag spelade lite på min munharmonika. Kanske skulle jag tänka att jag lånade Pippis stora skor, inte så mycket för att få tillgång till hennes muskelstyrka som till hennes kappsäck. Med guldmynten i den skulle jag avlöna en helt ny yrkeskategori – maratonläsare – som på vackra och lugna platser skulle turas om att ägna sig åt högläsning, dygnet runt, året runt och för alla som ville höra på.

 

 Av läsning blir man ibland hungrig, kanske för att det ofta skrivs så frestande om mat i barnböcker. Hade jag möjlighet att för en stund vara en gosse med mysse och bysse vid ett festligt julbord på Katthult i Småland så skulle jag gärna vilja det. Jag skulle ge mycket för att få smaka Emils mammas mat, inte minst den där speciella korven som fru Petrell var så förtjust i. Om jag dessutom kunde få i mig några iglar och florsländor, lite pulvriserat horn från en tvåhörning och annat som ingår i polyjuice-elexir så kunde jag förvandla mig till Hermione och bruka hennes tidvändare. Med hjälp av den kunde hon vrida tiden tillbaka och läsa flera kurser som gick samtidigt på Hogwarts.  Jag skulle använda den för att kunna arbeta heltid och samtidigt lyssna på maratonläsning, äta korv och spela munharmonika.  Men kanske skulle det bli för stressigt…? Bättre då att förvandla sig till någon av alla de barnboksfigurer som flygande tar sig fram genom barnlitteraturen. Då skulle jag få perspektiv, lite från ovan, och dessutom kunna testa olika flygtekniker. Att hovra som Karlsson och loopa som Tingeling… Det vore nåt!

 

 

På återhörande! Agneta

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Att plugga historia – del 2

25 april, 2012 Kl.7:58 Intervjuerna Studentlivet

Nu till helgen har jag hemtenta i historia och jag ägnar all ledig tid till att läsa och svara på frågor. Vi är inne i en period i historiekursen nu, där ståndssamhället kommer att ersättas av klassamhället och då kände jag, att jag ville ställa en fråga till Jan Samuelson.

 

 

Jan är ämneslärarexamen i historia, geografi och samhällskunskap och har en
Filosofie doktorsexamen i historia.

 

Min fråga:

Historia är ju ditt ämne och dina forskningar om adeln i Sverige har ju resulterat i en bok.   Du är nu en tidsresenär och jag undrar vilken adelsman/släkt du skulle vilja tillhöra och gärna varför! En adelsman i rustning eller en adelsman med slott och herresäten eller… ja, vem då?

 

Jag hade nog valt att vara något tredje: en adelsman som också var ämbetsman (men kanske dessutom med ett trevligt gods att försörja sig av på ålderdomen). Adelns traditionella krigarroll levde kvar, men kompletterades från 1500-talet också av att många blev ämbetsmän.  Flera traditionella godsägarsläkter insåg vid denna tid behovet av att skaffa sig utbildning för att kunna behålla makten. Exempel på detta är, Erik Sparre och Hogenskild Bielke på 1500-talet, men eftersom det slutade med att dessa blev avrättade hade jag nog valt att ikläda mig någon annan person. Att tillhöra släkten Oxenstierna hade kanske inte varit helt fel i det avseendet.

 

 

På återhörande! Agneta

3 kommentarer

Att plugga historia

13 april, 2012 Kl.8:04 Intervjuerna Studentlivet

Just nu är jag mitt uppe i pluggande inför en tenta i historia. Som tur är har jag påsklov och kan ägna en stor del av dagen till detta. På måndag börjar jag jobba igen och då blir det begränsad tid till studier. Trots detta har jag flera kurser på gång och på något sätt fungerar det för mig.

Nu när jag sitter här och läser om människor och händelser från förr så kände jag att jag ville fråga någon historiekunnig person om detta: Om det var möjligt att resa i tiden, till vilken tid i historien skulle du då vilja återvända till och i vilken skepnad? En berömd kung, fältherre eller…? Motivera gärna ditt val!

 

Min fråga gick till Tomas Berglund, prefekt på institutionen för humaniora på Mittuniversitetet och universitetslektor i historia.

Det var ingen lätt fråga Agneta. Jag har alltid varit fascinerad av antiken kanske mer den grekiska än den romerska. Att återvända till antikens Aten kanske få vara en av Sokrates lärljungar och få njuta av hans utstuderade didaktiska metod att genom frågor få den undrande att själv finna sina svar. Jag skulle inte göra mig som fältherre eller kung. Min karriär i militärväsendet handlade mest om att komma så lindrigt undan som möjligt och jag höll inte ens reda på slutstycket till det vapen jag anförtrotts. Och jag tror inte heller att jag skulle ha de ledaregenskaper som alla förväntar sig av kungar, åtminstone förr i tiden. Kanske skulle jag vilja vara en Christine de Pizan. Att ha modet att utmana de medeltida genusstrukturerna och satiriskt spegla kvinnans underordning i en tid då detta knappast var frågan på modet. Att dessutom ta striden i 1300-talets Europa och som ensamstående mor ta hand om och genom sitt skrivande försörja sina barn! Låt vara att hon var dotter till en kunglig livmedicus men ändå. Kanske skulle jag också lockas av att återvända som Moder Theresa eller Mahatma Ghandi. Människor som utmanar genom att gå sin egen väg och som dessutom själva står tillbaka för att hjälpa andra eller för de goda idealen. Ja, tänk om man orkade vara en Ghandi eller Moder Theresa i vardagen.  En sista reflektion; jag skulle faktiskt också kunna tänka mig att återvända som en av de borgarfruar i Stockholm som ofta med förakt betraktas av senare generationer men som jag tror var övertygade om att de i sina gärningar gjorde gott, när de gav sig upp i Vita bergen för att hjälpa familjer som var mindre lyckligt lottade. Nog krävdes det mod också av dessa damer för att lämna sina fina trygga hem. Ja jag skulle vilja uppleva deras tänkande och deras känslor för vad de gjorde. Annars är det tyvärr så med mig att jag är mycket bekväm av mig och jag skulle inte vilja leva i en annan tid än den jag lever i nu. Inte ens om jag blickar framåt, för framtiden är alldeles för osäker.

 

Tomas  

 

 Min fråga till er kära läsare: Vilken historisk person skulle du vilja vara?

 

På återhörande! Agneta


6 kommentarer