Bookie

En blogg för bokberoende

Jaget och fiktionen

26 november, 2012 Kl.15:43 Litteraturen

Debuterande romanförfattare skriver ofta om sin barn- och ungdomstid. Det är lite gulligt. Men, allvarligt talat, hur kommer oerfarna författare fram till hur de kan använda sina egna livserfarenheter i skrivandet om inte genom att utforska de erfarenheter som vid en första anblick ter sig mest givande? Vilket jag antar att uppväxten gör. Poeten Baudelaire har i detta sammanhang behandlats mycket tvivelaktigt av en litteraturforskare vid namn Hugo Friedrich, som snurrar in sig i ett cirkelresonemang som går ut på att visa att det biografiska sammanhanget är ovidkommande eftersom ”poeten inte ser till sitt eget empiriska jag då han skriver sina dikter. Han skriver utifrån sig själv endast såtillvida som han uppfattar sig i det modernas våld”. Men hur definieras ”det modernas våld” och vad har det med dikterna att skaffa?

 

Kommentera

Idag…

22 november, 2012 Kl.14:25 Studentlivet

Idag känner jag mig väldigt splittrad – jag kan komma på tusen saker att skriva i det här blogginlägget men inget som är bättre än något annat – det finns så att säga ingenting som ligger och trycker. Förmodligen hör det till sammanhanget att jag känner mig väldigt rationell och framåt idag – varken inåtvänd eller utåtvänd utan mittemellan. Upplagd för skrivande, tror jag.

 

Jag jobbar hårt med det vetenskapliga skrivandet, bort ifrån ett skönlitterärt språk som valt mig istället för tvärtom. Det är ett frö som har grott under lång tid, utan min medvetenhet om vart det skulle leda mig. En upptäcktsresa har det varit, där jag fått syn på språket, men det har hindrat mig i studierna. Ett minne från ”upptäcktsresan”:  Jag är ungefär 7 år och ska gå något slags tipspromenad anordnad av skolan, men vad handlar frågorna om? Jag får det inte klart för mig. Blod? För att göra det meningsfullt ändå, så associerar jag fritt. Jag tycker att det är en konstig tipspromenad, hur kan mina subjektiva associationer kategoriseras i rätt och fel? Blod: Morfar (för att han svimmar när han ser blod). Det är roligt, men alla mina svar är fel och jag vet fortfarande inte vad det egentligen gick ut på.

 

Slutligen: det här är den mest oprecisa text jag någonsin tillåtit mig att skriva här på bloggen, och överhuvudtaget var det länge sedan. Det betyder att jag gör framsteg i det vetenskapliga skrivandet. Men jag känner mig överkvalificerad. Jag vill att skrivandet ska öppna upp för mer tänkande, men istället känner jag som jag brukar känna efter att ha talat med en läkare. (Oj. Det där var en liknelse som jag gillade, nu har jag svårt att skriva en icke-skönlitterärt hållen fortsättning. Hur gör jag nu? Å ena sidan spåret med tänkandet, å den andra bilden av läkaren. Vilket väljer jag? Tankarna delar sig så fint, men förrädiskt, i mitt huvud.) Om man då jämför, så efter att ha skrivit en text i vetenskapligt syfte men misslyckats, så innebär det att jag har fått tänka väldigt hårt under skrivakten, men att texten inte alls lockar till det. (Jag väljer att komprimera texten när tankarna delar sig.) Rent skönlitterärt skrivande kan jag inte uttala mig om, eftersom jag aldrig försökt ta det till sin fulla potential. (Hur gick det? Jo, tankarna slutade dela sig. Istället kände jag att jag inte längre visste för vem jag skrev. Vad är ämnesbegränsningen och uppnår texten sitt syfte utifrån den? Nu börjar det bli riktigt krångligt, nu krävs det att jag ser över mina begreppsdefinitioner.)

 

Kommentera

Att göra det svårt för sig

1 oktober, 2012 Kl.13:55 Studentlivet

På mellanstadiet så ville inte jag skriva om faktatexter med egna ord. Min pappa blev uppmärksammad på detta genom min loggbok och skrev den korta kommentaren att det ska vara roligt att gå i skolan. Läraren tillbakavisade: skolan behöver inte vara rolig. Läraren sa samtidigt till mig att jag kunde bli författare (om jag ville). På träslöjden så vägrade jag att arbeta – jag skulle bli författare och behövde inte kunna slöjda. Läraren konstaterade att jag i alla fall var skicklig på det pillriga arbetet i målarverkstaden.

 

Den här dagen som är idag så är mitt dilemma att jag inte vill ge uttryck för mitt inre, inte skriva skönlitterärt. Frågan är vad jag då har att säga i den här bloggen; det är för mig att upptäcka. Jag har prövat att spetsa till mig till att bli mer oförutsägbar, okontrollerad och svart-vit.

 

Kommentera

Djur som talar

6 augusti, 2012 Kl.16:49 Osorterat

Ett inlägg i bloggen ägnade jag åt att dissekera mina mardrömmar om djur. Sedan dröjde det länge innan jag drömde något sådant igen. Inte förrän en natt efter att under tandborstningen i huvudet ha planerat detta inlägg om att jag aldrig mera såg skymten av mina mardrömmar om djur.

 

 

Kommentera

I spegelbilden

2 augusti, 2012 Kl.15:54 Litteraturen

Något som skiljer skönlitteratur från annan litteratur är, vill jag mena, att den senare sätter värde på information och håller själva formen för ett medel för informationsutbyte som i sig saknar värde. Nu ska jag berätta något som är sant: Jag hade författat ett tidigare blogginlägg när denna blogg startade, och i det behandlade jag allt som jag tyckte var underligt med nätdagboken som fenomen (nätdagbok är en riktigare term för blogg, som väl är ett slags slang). Min inställning var att de saknade värde. Det är inte heller den första hemsidan jag står bakom, men den första där innehållet – textens innehåll – räknas. På gymnasiet lärde jag mig nämligen att designa hemsidor. Inte heller var det den första gången jag var i en fotostudio och medverkade till porträtt. Men tidigare bestod min viktigaste insats i arbetet bakom kameran.

 

Kommentera

Bottenspråket

1 juli, 2012 Kl.16:08 Litteraturen

Johanna Ekströms språk tycks ha en tydlig botten. Enkla meningar med många ord. Underbyggda bakgrundshistorier till orden, vilka härleds ur yttre situationer ur minnet. Ekström har en demokratisk syn. När hon analyserar sitt barns språk blir det ett intressant och viktigt ställningstagande:

 

Min dotter vaknar, men innan hon har öppnat ögonen sträcker hon ut sin arm och pekar i en vid halvcirkel. Det är passarens rörelse när den ringar in sitt område. Det är som om hon säger: »Allt detta, vad det än är, vill jag något med. Sätt ord på det åt mig. Nu!« Sedan öppnar hon ögonen och ler. (”Om man håller sig i solen”, s. 276)

 

För henne är spöke något som betyder mer än vita fantomer i sagoböckerna. Spöke är allt det som är oförklarligt och i avsaknad av tredimensionalitet. En garderobsdörr på glänt får henne att säga spuke. Ett ljud från gatan eller fotsteg från ovanvåningen är också tecken på spuke. En dallrande solkatt på kylskåpsdörren, något som hastigt rör sig strax utanför hennes synfält: spuke. Hennes spökbegrepp finns där i väntan på att hon själv kan skapa sig en idé om baksidan och uppkomsten. Spöket fogar samman tid och rum i väntan på att världen blir till kropp. (s. 295)

 

Kommentera

Mörkrets berättare eller Kritik av kritiken

29 juni, 2012 Kl.8:00 Litteraturen

Ibland känns allt man yttrar förljuget, man vill i språket se något uppenbara sig men allt ter sig livlöst. Man föraktar språket som bubblor för medvetandet, som lustgas. Man vill inte leda sig någonvart. Medvetandet är för trångt för språket. Man tar del av en värld som till sist inte ger några återspeglingar längre. Uppslukad. På det mörka landet sätter jag mig och berättar för ingen.

 

Johanna Ekström förhåller sig som sagt till sina föräldrar, men vad mer exakt? Det är ett intressant faktum att det för Johanna Ekström obehagsfyllda förs vidare av hennes bror: ”En fotonovell om anständighet, stil och hyfs”. Detta ger underlag för att fundera vidare kring vad Johanna Ekström upplevt, kanske i termer av det privilegierade livet, överklassen. Recensenterna har varit upptagna med att hävda att Johanna Ekström inte kritiserar sin överklasställning, men bokens egentliga kritik förmörkas av detta. Det lyfter fram fördomar som vi kan mobilisera oss mot, fördomar eftersom de inte är övertygande för oss andra som inte delar samma världsbild. Vad är denna oförstående kritik uttryck för? Den uttrycker massor av kunnighet men ingen kunskap.

 

Kommentera

Om man håller sig i solen

27 juni, 2012 Kl.14:33 Litteraturen

Johanna Ekström skriver just så som jag tänkt mig, icke-dömande. Hon jobbar med sina barndomsminnen på ett fantastiskt klargörande sätt. Är detta självständighet gentemot sina föräldrar eller vad?

 

Det finns knep för att komma ihåg. Jag lär mig knepen men lägger sedan till ett »inte« eller ett »fast tvärtom«. Höger är handen som man hälsar med. Hjärtat sitter till vänster. Fast tvärt om? Nej, inte tvärt om, men är vänster alltid väster? Stora visaren är ju mindre än den långa visaren. Om jag heter aj på engelska säger man då jag i England när man har gjort sig illa? Mamma ska hämta mig och inte stå bredvid papperskorgen utan i papperskorgen. I är alltid i. Men bredvid kan vara långt borta, så som länder kan ligga bredvid varandra och ändå vara åtskilda av oceaner. (”Om man håller sig i solen”, s. 40)

 

Men anade de ingenting av vad som hände när de inte såg? Litade de så blint, med sådant förtroende, på mig och mina ord? Kunde de inte uttolka något annat i mitt kroppsspråk, i mina handlingar? Var jag redan då en förslagen skådespelare? Min publik genomskådade mig uppenbarligen inte. (s. 38)

 

Kommentera